nattvard i sommarkvällen

Jag och mamma åkte till Skogsrokyrkans kvällsgudtjänst igår. På sommaren har församlingen sina gudtjänster klockan 19 varje söndag och det är väl inget jag är överlycklig för, jag har svårt att ta mig dit och hem på kvällen. Dock kunde mor min köra mig i går kväll. På grund av att vi körde från Mariestad och vi stannade i Tidaholm först för att köpa ett piano så hade vi inte beräknat tiden helt perfekt. Vi blev därför ett par minuter sena till gudtjänsten och missade endel av lovsången.

Predikan däremot hörde vi hela och det var om Treenigheten och Den Helige Ande. Predikanten läste bibeord och lade ut texten om Faderns, Sonens och Andens uppgifter och karraktärsdrag. Han fördjupade sig sedan i DHA's karraktär och dennes olika namn; Sanningens Ande, Uppenbarelsens Ande, Kärlekens Ande, Guds Ande. Mycket mer om Anden saden men det är svårt att summera här. Dock är jag övertygad om att vi alla i som var där fick en ännu större längtan efter mer av Andens verk i våra liv.

Efter predikan och en lovsång gick vi in i nattvardsfirande. Samme man som predikat, Anders heter han tror jag, läste instiftelseorden från Första korinthiebrevet om nattvarden. Sedan bildade vi ett led i mittgången och man delade ut nattvard till varann. Alltså, jag fick nattvarden (bröd och vin) av den som stod före mig och sedan gav jag vidare tilld en som stod efter. Nästa steg var att vi smorde varnn med olja och bad välsignelsebön för varann. Det blev en så varm och faimiljär stämning i gudtjänsten av detta, särskillt när man fick smörja den andre med olija och själv bli smord.

För mig är nattvarden något heligt och mycket viktigt. En av de viktigaste sakerna kring nattvarden förutom själva delen man stoppar det i munnen är syndabekännelsen. I den kyrkliga tradition jag är en del av sker syndabekännelsen oftast tyst för sig själv i bänken. I många andra tradistioner sker det som bikt eller som en gemensam bekännelse i gudtjänsten. Jag gillar den tysta i bänken.

Jag har funderat endel vad nattvarden egentligen betyder för mig. I samband när jag läsate kursen Kristendomens uppkomst och historia i våras så läste vi om de olika nttvardstraditionerna och jag fick tilloch med VG på den frågan på tentan. Det var den katolska där man menar att en förvandling sker med bröd och vin när man uttalar orden "detta är min kropp". Förvandlingen innebär att det verkligen blir Jesu kropp och att man därför bokstavligt äter denna, bröd och vin fortsätter att vara Jesu kropp och ska behandlas som sådanna efter gudstjänsten också.

Luther menade att det inte sker en förvandling men att det ändå är Jesu kropp på riktigt så länge ordet förkunnas, efter gudstjänsten är det inte längre det. Calvin däremot trodde att det var Anden som var närvarande i nattvraden, det var inte på riktigt Jesu kropp. Zwingli tyckte att nattvarden var en symbolisk åminnelsemåltid som inte alls har så stor betydelse som tidigare teologer och kyrkotraditioner hade menat.

Jag är nog ganska nära Calvin i den här frågan. Jag tror att Gud är närvarande genom sin Ande men att bröd och vin är symboliskt för Jesu kropp och blod. När jag dricker kalken så öppnar jag mig för Jesu blods påverkan (rening från synd) och när jag äter brödet öppnar jag mig för påverkan från jesu kropp (helande). Jag gör det dels för att hedra Jesus och dels för att få del av påverkan från blodet och kroppen. Låter det vettigt?