Igår träffade jag en av de vettigaste människorna jag känner som för övrigt är min raka motsats i det mesta. Kanske därför han är så vettig. Vissa gemensamma nämnare har vi dock, annars skulle vi nog inte funka så bra ihop trots allt. Den jag syftar på är Rikard.
Rikard och jag träffades för ganska exakt tio år sedan, i en liten etta i Skövde. Vi ägnade en hel natt åt att prata om allt från plastikoperationer till olycklig kärlek till en massa annat som man funderar över som 16 åring. Detta var på den tiden då jag var aktiv i ett politiskt ungdomsförbund i Mariestad och Rikard var väl inte av en sympatisör, även om han aldrig engagerat sig på samma sätt som jag gjorde. Den gemensamma vännen vars lägenhet vi befann oss i den där natten i början av hösten 2001 var från det politiska partiet.
Rikard pluggade gymnasiet i Skövde och jag i Skara så vi träffades inte hela tiden vilket jag tror haft en positiv effekt på vår vänskap. Vi har aldrig umgåtts så mycket att vi tröttnat på varandra. Än idag så träffas vi med jämna mellanrum men inte så ofta att vi inte har massor att berätta var gång vi ses.
Rikard var en av de som var med mig under mina förberedelse inför bröllopet. Han var inte min tärna (riktigt så queer är jag inte) men mormor har ett fantastiskt foto på när han rättar till min mascara efter att jag gråtit bort en bit strax före fotograferingen. Han var för övrigt den som tog våra bilder och gjorde våra fina inbjudningskort, han är nämligen en fena på sånt.
Jag minns att jag i vissa sammanhang känt ett behov att betona att jag har en vän som Rikard trots att jag är den jag är och trots att han är den han är. Ibland kanske jag har fått förklara eller försvara hur det kan komma sig också. Men det är ganska idiotiskt tycker jag egentligen. Det är idiotiskt att tillskriva människor en enda identitet eller tillhörighet. Ja, jag är kristen (fundamentalist enligt vissa definitioner), och ja, han är homosexuell. Men vet ni vad? Vi är mer än så! Vi är två individer som har hittat varandra och som talar om sexualitet och tro lika mycket som vi talar om språk, politik, film och vardagsbekymmer.
När min make, som inte är känd för att komma från den hbt-vänligaste delen av världen, för första gången hade mött Rikard så hade han bara positiva saker att säga om honom. Han är glad att han inte behöver vara svartsjuk när jag umgås med honom och han har flera gånger sagt att han tycker att Rikard har ett gott hjärta.
Rikard och jag träffades för ganska exakt tio år sedan, i en liten etta i Skövde. Vi ägnade en hel natt åt att prata om allt från plastikoperationer till olycklig kärlek till en massa annat som man funderar över som 16 åring. Detta var på den tiden då jag var aktiv i ett politiskt ungdomsförbund i Mariestad och Rikard var väl inte av en sympatisör, även om han aldrig engagerat sig på samma sätt som jag gjorde. Den gemensamma vännen vars lägenhet vi befann oss i den där natten i början av hösten 2001 var från det politiska partiet.
Rikard pluggade gymnasiet i Skövde och jag i Skara så vi träffades inte hela tiden vilket jag tror haft en positiv effekt på vår vänskap. Vi har aldrig umgåtts så mycket att vi tröttnat på varandra. Än idag så träffas vi med jämna mellanrum men inte så ofta att vi inte har massor att berätta var gång vi ses.
Rikard var en av de som var med mig under mina förberedelse inför bröllopet. Han var inte min tärna (riktigt så queer är jag inte) men mormor har ett fantastiskt foto på när han rättar till min mascara efter att jag gråtit bort en bit strax före fotograferingen. Han var för övrigt den som tog våra bilder och gjorde våra fina inbjudningskort, han är nämligen en fena på sånt.
Jag minns att jag i vissa sammanhang känt ett behov att betona att jag har en vän som Rikard trots att jag är den jag är och trots att han är den han är. Ibland kanske jag har fått förklara eller försvara hur det kan komma sig också. Men det är ganska idiotiskt tycker jag egentligen. Det är idiotiskt att tillskriva människor en enda identitet eller tillhörighet. Ja, jag är kristen (fundamentalist enligt vissa definitioner), och ja, han är homosexuell. Men vet ni vad? Vi är mer än så! Vi är två individer som har hittat varandra och som talar om sexualitet och tro lika mycket som vi talar om språk, politik, film och vardagsbekymmer.
När min make, som inte är känd för att komma från den hbt-vänligaste delen av världen, för första gången hade mött Rikard så hade han bara positiva saker att säga om honom. Han är glad att han inte behöver vara svartsjuk när jag umgås med honom och han har flera gånger sagt att han tycker att Rikard har ett gott hjärta.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar