Fortsättning på föregående inlägg, typ.

Jag fick två intressanta kommentarer på mina tankar kring det här med församlingstillhörighet och sånt och jag vill bara säga att jag tycker att det är viktigt att vara med i en lokal församling. Jag har levt ett kristet liv i och utanför församling och vet vad båda innebär. Jag har även läst en del religionsbeteendevetenskap och kan med vetenskapliga termer förklara varför man som kristen behöver en församling. Anledningen varför jag har varit utan församling ett bra tag nu är inte helt lätt att förklara däremot. Att påstå att jag inte hittat någon bra församling skulle vara väldigt orättvist mot de församlingar som jag besökt. Att säga saker som att församlingarna inte var rätt för mig låter väldigt självcentrerat. Så jag skippar att förklara hur jag upplever det och riktar mig istället mot framtiden och mot det sammanhang som jag har för avsikt att överlåta mig till.

Jag var på cellgrupp i måndags. Det var andra gången jag var med där. Även denna gång var det härligt. Jag kände mig som hemma. Denna cellgrupp är en del av Falköpings pingt, vilken är den församling jag tänkt att gå med i. Cellgruppen var liten, intim och full av passion för Jesus - jag kände mig som sagt som hemma. Vi bad för varandra och jag lyfte ett böneämne som jag burit ett tag, och fick bönesvar dagen efter! Glory to God!

Angående det här med kompromisser och liknande så har livet och kloka människor lärt mig att man blir ganska ensam om man vägrar att kompromissa med någonting. Men det betyder inte att det inte finns saker som jag vägrar att kompromissa med. I samband med att jag hade medlemsamtal med Pastor Dennis i Skogsrokyrkan så bersättade han att de i församlingen låter människor bli medlemmar trots att de inte är troendedöpta ifall de ha tro för sina barndop. Församlingen praktierar inte barndop själva men har respekt för de som inte har den uppenbarelsen kring dopet.  Innan jag gick med där var jag väldigt kritisk till försalingen med den inställningen, men jag har mjuknat. En kompromiss som jag var villig att göra. Men att gå från detta till att överlåta mig till ett sammanhang där man praktiserar barndop känns långt, dock skulle jag göra det om Gud bad mig så klart.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med dessa blogginlägg, kanske är de bara ett sätt att sätta mina tankar på skärmen. Jag hoppas att ingen blir upprörd eller liknande för det jag skriver.